Körigt värre
Man säger tydligen att Gud inte ger någon mer än vad den personen kan klara av. Inte för att jag tror på gud, men det talesättet har nog en poäng. Även om det känns väldigt tungt och man inte vet hur man ska ta sig igenom det, så på något vänster står man alltid på andra sidan och tittar tillbaka på prövningen som har vart. Kanske väldigt trött, eller väldigt trasig men man står där lite starkare och lite klokare än vad man var tidigare.
Med andra ord så har det vart en tid som har vart väldigt jobbig och innehållit en himla massa slit och tårar. För vad gör man när lillskruttan blir sjuk och man inte kan göra så mycket? Man gör allt man kan göra, man finns där, tröstar, gosar och underlättar det man kan. Nu råkade (inte speciellt konstigt egentligen) detta ske samtidigt som vi var dåliga. Tillråga på det blev Pixie dålig, så dålig så vi var tvugna att kontakta veterinär.
Vi hann väl lagom tillfriskna innan det var dags att stressa med dopet och all bakning. Visst blev det kaos och stressigt, men tror reslutatet blev ganska bra iallafall. Olivia blev döpt och mottagningen var kanske lite rörig men jag tyckte det var trevligt. Det är mysigt med traditioner när släkten samlas och man får träffa de man inte träffar allt för ofta.
Det hade vart en jobbig period för mitt gamla jag, men för mitt nya Jag var det mycket jobbigare. Den där nya Jag som inte har vant sig med de nya hormonerna som rusar i kroppen som får en att gråta åt minsta lilla. Den där nya Jag som strävar efter att vara en perfekt mamma och vara alla till lags. Hon som inte får den sömn som hon skulle behöva och sätter sitt behov längst ner på listan. Hon som jag inte riktigt har lärt känna än..
Andra inlägg
